500 år senare seglar fortfarande spanjorerna


‘Solaba mi condena’ sjunger Manu Chau på skivan ‘Clandestino’ men ingen ombord klarar att översätta frasen, inte ens med Nordsteds spanska fickordbok. Jocke eller någon annan: hjälp oss!

500 år efter att spanjorerna navigerade kors och tvärs över Atlanten för att upptäcka, erövra och röva fortsätter de att segla på den stora oceanen, kanske med lite andra syften än då.

På Ascension träffade vi ett spanskt par som varit ute sedan i februari 2011, de hade seglat från Spanien till Brasilien och sedan korsat Atlanten igen till Sydafrika. Med sin röda tvåmastade 37-fotare hade de kämpat mot vinden och strömmarna upp till Madagaskar där de plockade fram sin dator och projektor och visade Charlie Chaplin-filmer för lokalbefolkningen. Ingrid och Mona blev inbjudna till deras båt. Man skulle kunna säga att den var Journeymans motsats: kompakt med hyllor, fack och kojer från durk till tak. Allt snickrat i mörkt trä. En annan motsats var ordningen ombord. Ni får själva gissa vad som är god ordning ombord. Spansk eller Svensk?

Väl ombord häpnade Ingrid och Mona över bananstocken som de förvarade halvdolt i en blå plastpåse ombord. Var fick ni tag i den?! Det enda som kunde köpas färskt på Ascension var i stor sett vitkål och gul lök (vilket ingår i alla våra rätter ombord på detta ben). Liksom vi hade spanjorerna bestigit toppen på The Green Mountain men de hade inte bara klättrat utan också rövat bananer, precis som de sanna Spanjorerna gjorde på Cristobal Colóns tid.

I sina hyllor och fack hade de flera hundratals böcker och tusentals filmer. (Peter, som är gift med en spanjorska, säger att spanjorerna är Europas mest piratkopierande folk). Men trots sin all sin förströelse verkade de lite sällskapssjuka och bjöd frikostigt på vin, O’boj och kladdiga karameller som blivit över från filmvisningen på Madagaskar.

På morgonen innan Ana och Gonzalo nakenseglade iväg från Ascension dumpade de del av sin bananstock på Journeymans akterdäck. Efter fem stekheta dagar i solen är bananerna fortfarande gröna. Kanske de hinner mogna till spanjorerna är framme i skärgården utan för Guniea-Bissau om ett par veckor eller så.

På Kap Verde träffade vi en annan spanjor som mellanlandat på sin hemresa från Recife i Brasilien. Han hade deltagit i en seglingstävling för ensamseglare i sexmetersbåtar från Biscaya till Brasilien. Av 80 deltagare kom han på 5 plats efter 18 dagar, trots en del pajade navigationsinstrument. Hans båt var mycket spartansk men snabb. Nere i ruffen fanns ingen koj. Men var sover du då? Jo, jag hänger upp en hängmatta på styrbords eller babords sida beroende på lutningen och sen sover jag cirka 15-20 minuter varannan timme hela dygnet. Jag tänkte på Journeymans välutrustade kök med kyl, spis + ugn och massa färskvaror och undrade: Vad äter du då? Till frukost äter jag flingor med pulvermjölk och mitt på dagen lagar jag mat. Stolt visade han upp sitt lilla primuskök och en vattentät burk där han förvarade sin frystorkade torrmat i vakumförpackade påsar. På kvällen drack ha te. Trots denna okulinariska diet hade han bara gått ner åtta kilo på 18 dagar. Det fanns mer att ta av, noterade jag – okulärt. Hans mellanlandning på Kap Verde berodde på att de mesta i elektrisk väg var paj. Den som vill kan läsa mer om hans båt och Minitransatlantic Race på innovea.com