Från hit till dit

Flamsiga barn

Sista dygnet på Atlanten

Ranelid vs Hemingway


Den litterära ådran pumpar i olika rytm hos de olika besättningsmedlemmarna/bloggarna. Det närs en Ranelidsk ordlek och en Hemingwaysk instruktionsmanualsförfattardröm under den solbrända huden. Den undertryckta spänningen har under de senaste dygnet blommat ut till en öppen konflikt mellan huvudkontrahenterna. Förutom den allmänt rådande loja tillvaron som ofta beskrivs i vår blogg vill vi så klart ge er en inblick i denna, högst intima och personliga tvist och läggningsskillnad. Välkomna in i denna högst personliga och högst påtagliga konflikt som lider bot sin kulmen. /Ranelid

Zol i hjärtat zol i zenit = zolsting. Under stora delar av dagen är det tomt i sittbrunn förutom den stackare som surrats vid rodret med zolhatt på skallen. Under en timme står man där ensam medan alla andra ligger inomhus i skuggan och brisen av en öppen taklucka. Zolhatten skuggar hela kroppen utom fötterna som nästan brinner upp. /Hemingway

Oceanerna är platta och blå och stora, fattningslöst stora. Så att se en båt är rent statistiskt väldigt osannolikt. Men på haven finns osynliga vägar som skepp och båtar trafikerar mer frekvent än andra delar. I går gick vi tydligen över gatan, utan att se övergångstället. Inom loppet av endast några få timmar så fullkomligt vimlade det av båtar som korsade vår väg. Hela fem skepp kunde vi räkna till under denna rush hour på havet. Så klart rörde det upp en frenetisk stämning och aktivitet på båten med hojtande, datorspejande och kikarspanande. Kanske var det drömmen och tankarna om livet bortom en 20 meters aluminiumburk som flöt upp till ytan. /Ranelid

Det har varit fullmåne ett par nätter. Ganska najs med lite belysning över havet till skillnad från nätter då den enda belysningen har varit instrumenten. Månen går för övrigt upp och ned fullständigt godtyckligt. I natt gick den upp innan solen gick ner och ner efter att solen gått upp. Andra nätter är månen bara upp och vänder. Hur f-n går det till? /Hemingway

Haj, haj, haj
Båtens egenutsedde Hemingway utbrast i sina egna lätt narcissistiska öron i en havets äldsta torndörnsvrål. Säkert med en intention att överta en känsla av manbarhet och styrka. För oss övriga i besättningen lät det som ett lite försiktigt aj, aj, aj. Inte som om armen fastnat i en vinsch, inte ens ett finger. Mer som om en nagel gått av eller kanske till och med som om nagellacken flagnat lite för fort. Jo då, Hemingway går i “drag”. Ett par avlägsna fenor som skar havsytan hade rört upp de patriarkala känslorna och skapat en förnimmelse av stordåd och storhet. Gungande gång och solens utmattande hetta förmådde dock inte att entusiasmera skeppet till Aj spaning eller aj undsättning. Hemingway fick snopet se sig totalignorerad i sin storhet eller nöd, vilket vi ännu inte vet vilket det var. En lång fiskarhistoria har följt oss övriga om vad vi missat, ett stim hajar, medan vi endast ser de flagnade tånaglarna. Aj, aj, aj. /Ranelid

Konservburksurprise
Ranelids matlagningsdeltagande har gått från noll (mycket snack och ingen verkstad) till aktivt och deltagande med eget initiativ nu när färskmaten är slut och vi lever på konserver. Igår serverades laxbollar med ris. Jag skulle inte rekommendera ens min värsta fiende sådan nödproviant. Det finns faktiskt ett halvt vitkålshuvud kvar för kulinarisk utsvävning i köket. /Hemingway

KFC
Jag måste tillstå att vår Hemingway har en stark bidragande vektor i köket. Medan jag ofta har utforskat fosterställningens qualiteter vid framförallt sjösjuka så har det levererats kulinariska krumsprång i parti och minut. Dock vill jag promptera att mycket kan man göra i fosterställning, kissa, kräkas, sova, äta, skota. Men laga mat tillhör en av det få aktiviteter där fosterställning inte excellerar. Den ganska fiberbefriade kosten (som toppades med lätt överkokt ris och färdigtuggade små fiskbullar)har resulterat i hallucinatoriskt tungotal om snabbmatskedjornas fördelar och tillkortakommanden. Det är i skrivandet stund ingen som orkar gripa sig själv i kärlekshandtagen och moralisera om det egna förfallet och behovet om uppstramning och kroppskorrektion. Nej nu har KFC (Kentucky Fried Chicken) klättrat upp till en helt ointagbar ledarposition som det mest efterlängtade snabbmatsmålet. En i Europa helt ointressant leverantör av junk food som enligt tillförlitliga källor äger i Sydamerika. Det hela handlar nu om hur till vida man skall duscha innan man går på restaurang eller efter. Härvid har polerna vänt i den Hemingway/Ranelidska konflikten och Ranelid hävdar med emfas att man kan gå på både pub och KFC oduschad efter 9 dagars segling i samma kläder. Hemingway däremot har en lätt, hur skall jag uttrycka det, “fjollig” attityd till det hela där rotborsttvagning och hinkar med Mum och Old Spice behövs innan man kan beblanda sig med landkrabbor och andra förtappade kretiner. /Ranelid

Salsa xhhxhh
På Kap Verde tyckte Ranelid att maten behövde kryddas lite extra när vi var på restaurang. Bristande språkkunskaper kompenserande han med ett gutturalt gestaltande krax som betydde typ: finns det möjligtvis någon stark sås? På alla krogar fanns en spännande hemmagjord salsa i flaska som verkar innehålla mortlad chili med olja. En sådan flaska, helt utan innehållsförteckning tog vi med ombord. Det är nästa lika kränkande för kocken när Salsa Xhhxhh hälls på maten som ketchup. /Hemingway

Morrande tiger ombord
Någonstans blev det lite tokigt när vi packade. Någon (som troligtvis har storjägarambitioner) packade ner en tiger. En levande, morrande, blond liten tiger med drag av gräshoppa (som inte kan sitta still). Det pågår ett hotfullt luftklösande som ofta sammanfaller med att storjägaren yttrar ord som läxa, mat, flytväst, måste. Vid vissa tillfällen när burliknande föremål typ ratt finns inom räckhåll accentueras tigerbeteendet. Nu undrar vi övriga vad som skall hända med denna vitala men otämjda best. Över bord eller på bordet som dagens surprise? /Ranelid

Dusch eller Caipiriña först?
Vad ska du göra först av allt när du kommer i hamn? Ranelid ska tydligen äta friterad kyckling på KFC innan han duschar. Själv ska jag duscha länge och sedan beställa en Caipiriña på baren i marinan. Sen får jag se om jag sänker mig så lågt som till KFC där de friterar allt utom brickan. Brasilien borde väl vara bra på biff med tanke på allt brassekött i kyldiskarna hemma på Ica.

Barnen
Har det som barn har det när de är med kärleksfulla och älskande föräldrar som är trygga. De har det bra, jättebra. Det pysslas, läxas och läses. Sen flamsas, och tramsas det en hel del. Ingrid har monopol på ordet “mamma” som hon börjar varannan mening med. Hampus och Sixten itererar “bogeli-bogeli-bogeli-bo-(ploppljud)”. Ibland faller någon ihop i en flämthög på en soffa. Kvällen är välkommen, då kan man röra sig utan att flyta ut i havet som en blöt gel. Ingrid gav i går fingerfigurteaterföreställningen “Flygfiskinvasionen del 2” som var mycket uppskattad. Alla utom hjältarna dog och det var en lång massakerscen i slutet. Att vi seglar under södra korsett kunde ingen av dem skita mer högaktningsfullt i. Och förövrigt så stavas det “salsa schschää” /Ranelid

Söta barn ombord

Fiskelycka

Fiskelyckan de senaste dagarna har varit stor, i alla fall har fiskarna varit stora – jättestora. På två dagar har giganterna snott fyra-fem drag och lika många revar. En av baddarna lyckades vi få en glimt av innan den slets sig, det var en svärdfisk. Den hade varit god till vitkålen och den gula löken. De fina dragen ligger sedan länge på havets botten men nya har tillverkats med hjälp av material från Ingrids pyssellåda. Men nu har vi gett upp. Fiskelinan slut.

Nä, så illa är det inte med maten. Även om det var ont om färska grönsaker på Ascension så fanns det en del engelska intressanta konserver och fryst kyckling, bacon, lammleg och odefinierat fläskkött. Hittills har skapat rätter vi aldrig skulle komma på tanken att skapa hemma. De flesta döps till något med surprise eller Atlanten. Igår åt vi till exempel Mustig Atlantsurpirse och Korvsurprise med pasta och Lisas kvar(glömda?)lämnade röda pesto. Tack Lisa! Om ni inte visste det, så passar vitkål till allt.

Igår hade vi seglat halvvägs och det skulle minsann firas. En snäll dam med det fina namnet Prudie på Ascension hade skänkt oss ett par påsar chips och Malteeserkulor. Party! Mona tyckte att chipsen var goda, det var en sorts tortillachips med smak av Lime. Och med lite fantasi kunde man föreställa sig hur de kunde smaka tillsammans med guacemole. Alla andra tyckte chipsen smakade skit, grimaserade illa och läste innehållsförteckningen på påsen. Någon uppmärksammande utgångsdatumet: november 1999.

De är många som uttrycker att de saknar er där hemma, snowboard och Mamma-Scans köttbullar.

500 år senare seglar fortfarande spanjorerna


‘Solaba mi condena’ sjunger Manu Chau på skivan ‘Clandestino’ men ingen ombord klarar att översätta frasen, inte ens med Nordsteds spanska fickordbok. Jocke eller någon annan: hjälp oss!

500 år efter att spanjorerna navigerade kors och tvärs över Atlanten för att upptäcka, erövra och röva fortsätter de att segla på den stora oceanen, kanske med lite andra syften än då.

På Ascension träffade vi ett spanskt par som varit ute sedan i februari 2011, de hade seglat från Spanien till Brasilien och sedan korsat Atlanten igen till Sydafrika. Med sin röda tvåmastade 37-fotare hade de kämpat mot vinden och strömmarna upp till Madagaskar där de plockade fram sin dator och projektor och visade Charlie Chaplin-filmer för lokalbefolkningen. Ingrid och Mona blev inbjudna till deras båt. Man skulle kunna säga att den var Journeymans motsats: kompakt med hyllor, fack och kojer från durk till tak. Allt snickrat i mörkt trä. En annan motsats var ordningen ombord. Ni får själva gissa vad som är god ordning ombord. Spansk eller Svensk?

Väl ombord häpnade Ingrid och Mona över bananstocken som de förvarade halvdolt i en blå plastpåse ombord. Var fick ni tag i den?! Det enda som kunde köpas färskt på Ascension var i stor sett vitkål och gul lök (vilket ingår i alla våra rätter ombord på detta ben). Liksom vi hade spanjorerna bestigit toppen på The Green Mountain men de hade inte bara klättrat utan också rövat bananer, precis som de sanna Spanjorerna gjorde på Cristobal Colóns tid.

I sina hyllor och fack hade de flera hundratals böcker och tusentals filmer. (Peter, som är gift med en spanjorska, säger att spanjorerna är Europas mest piratkopierande folk). Men trots sin all sin förströelse verkade de lite sällskapssjuka och bjöd frikostigt på vin, O’boj och kladdiga karameller som blivit över från filmvisningen på Madagaskar.

På morgonen innan Ana och Gonzalo nakenseglade iväg från Ascension dumpade de del av sin bananstock på Journeymans akterdäck. Efter fem stekheta dagar i solen är bananerna fortfarande gröna. Kanske de hinner mogna till spanjorerna är framme i skärgården utan för Guniea-Bissau om ett par veckor eller så.

På Kap Verde träffade vi en annan spanjor som mellanlandat på sin hemresa från Recife i Brasilien. Han hade deltagit i en seglingstävling för ensamseglare i sexmetersbåtar från Biscaya till Brasilien. Av 80 deltagare kom han på 5 plats efter 18 dagar, trots en del pajade navigationsinstrument. Hans båt var mycket spartansk men snabb. Nere i ruffen fanns ingen koj. Men var sover du då? Jo, jag hänger upp en hängmatta på styrbords eller babords sida beroende på lutningen och sen sover jag cirka 15-20 minuter varannan timme hela dygnet. Jag tänkte på Journeymans välutrustade kök med kyl, spis + ugn och massa färskvaror och undrade: Vad äter du då? Till frukost äter jag flingor med pulvermjölk och mitt på dagen lagar jag mat. Stolt visade han upp sitt lilla primuskök och en vattentät burk där han förvarade sin frystorkade torrmat i vakumförpackade påsar. På kvällen drack ha te. Trots denna okulinariska diet hade han bara gått ner åtta kilo på 18 dagar. Det fanns mer att ta av, noterade jag – okulärt. Hans mellanlandning på Kap Verde berodde på att de mesta i elektrisk väg var paj. Den som vill kan läsa mer om hans båt och Minitransatlantic Race på innovea.com

Receptförfrågan


Receptförfrågan En sak som vi har kvar sen Cap Verde är en Kalle-bass. Och hur tillagar man nu den undrar ni nog, och det gör vi med? Har någon ett givet recept så kan ni gärna skicka det till jesper@journeyman.se men tänk på att ugnen ger en lätt bismak av diselavgas (inte så mycket) så stekpanna eller gryta är att föredra.

Nu stävar vi mot Salvador med jämn och god fart. Seglingens karaktär har förändrats signifikant och nu är det labert i stället för lutigt. Det är soft i stället för stökigt och tanken om att plocka fram alla de där spelen med små pluppar som kan försvinna har slagit oss, men sedan slagits ur hågen. Gömma nyckel är mycket roligare. Är det så här att segla i medvind? Vi småpular och läser och latar oss. Vi ger oss tid att ha lite tråkigt och gör saker som inte liknar överlevnadsövning typ bakar kaka (Peter) och tvättar kläder (Mona) samt läser på om barnkonventionen (Ingrid). Det känns lite ovant att inte vara på helspänn så en viss trötthet har tagit ut sin rätt (Martin). Några har lite hemlängtan emellanåt, men det är bara mysigt, så alla ni där hemma som har någon på båten kan känna er saknade och längtade efter (särskilt K.Å.).

Vi har nu bekräftade biljetter och vi kommer hem 20 Jan, 14h35 TP0782 och ALLA på båten förväntar sig en full mottagningskommité med blommor, kramar och fanfarer.

Nå tillbaka till det mer drägliga livet ombord. Maten är som sig bör förstklassig och Martin och Peter har kravlat ur trikåerna och bidrar även de till matproduktionen. Vi har hyllmeter med bagarbakat bröd från Ascension. De första limporna var skurna i flortunna skivor men från och med limpa 4 får vi skära själva, tack och lov. Peter har lite surdegslimpa som nu ligger till sig tills att köpebrödet är slut. Brövallan smakar nästan som Bregott, dvs. inte plastilin och osten är Engelsk cheddar (3 sorter) inte smaklös Gouda. Nedre kylen är konverterad till frys (nästan i alla fall) så vi håller matförgiftningen stången, även när det vankas kylling. Vi har en pallad klase bananer på akterdäck som är så grön att det är frågan om den ens kommer att slå om till gult innan vi hamnar i en ny världsdel. I övrigt är förråden fyllda med det som kan hittas i en halvsunkig 7-Eleven en dag före leverans. Hyllorna i de tre ”butikerna” var fulla av färdiglagat och kex. Inte konstigt att övervikten grasserade friskt på Ascension. Tänk er själva att bara ha 7-11 att handla mat på. Jag längtar till COOP i Gröndal!

Eftersom vi stävar nästan rätt västerut har vi förskjutit vaktschemat en timma, så nu börjar första passet är kl 08:00 UTC. Det betyder att den som tar första passet ser natten sluta sig kring vårt lilla valnötsskal till båt men får även vara med när himlen ljusnar och solens första strålar färgar de högre molnlagren rosa. Schemat rullar fortfarande Martin/Mona/Peter med Jesper på en brits i hönshuset. Ingrid sover på en madrass på styrbords sida i salongen så hon har stöd mot väggen och gott om sprattelutrymme. Hampus och Sixten alternerar överslaf/”golv i gång” i babords akterhytt och Martin slaggar i underkojen som är lite svettigare eftersom det inte fläktar så mycket där. Peter och Mona har varsin slaf i babords akterkabin. Båten känns lite som en av Hollands pråmar på natten med sin röda belysning. En sak som ni där hemma kanske inte tänker på men som är signifikant för oss ombord är lutningsgraden på avträdet. Det här benet behöver man inte kila fast sig mellan väggarna i en krampaktig position utan rent av njuta av en stund i avskildhet när man uträttar sina behov. Det är de små detaljerna som gör det. Inte heller behöver man rädas att få smärre projektiler i huvudet eller en förrymd låda på låret under gång. Inte just nu i vart fall, men som sagt, det är många sjömil kvar till karantän.

Sixtens tå, som opererades på Ascension (en blodig historia med endast lokalbedövning), är nu nästan helt läkt. Fantastiskt vad en skalpell och lite beslutsamhet kan göra. Efter 1 dygn var han utan smärta så vi har en halv skottkärra tunga smärtstillande kvar att lägga till skeppets i övrigt välutrustade meducinföråt. Undrar vart han har fått den tågan ifrån?

Alla barnen har varit duktiga i sitt skolarbete, var och en på sitt sätt. De stora framgångarna är nog Hampus läsande, Sixtens matte och för Ingrid läsning och klockan. Från oss alla till er alla.

Karlavagnen är uppochner


På södra halvklotet är Karlavagnen uppochner, i övrigt har vi inte lyckats känna igen en enda stjärnbild. Men idag hittade Martin “Stjärnkikaren” en ganska tjock bok i sina gömmor, som han släpat från Sverige. Så nu hoppas vi på stjärnklara nätter på vår resa till Salvador.

Ascension är en liten ö, cirka en mil tvärsöver. Vi hyrde en liten vit Ford och utforskade stränderna, högsta toppen (800 m), de fyra åsnorna, messen på den amerikanska basen, landkrabborna och den andra staden mitt på ön med det roliga namnet Twoboats. På ön fanns även Oneboat och Threeboat. Oneboat är en golfbana på lavagrus och Theboat en byggnad intill BBCs satellitantenner.

Lisa valde att ta in på det enda Hotellet, med den enda restaurangen i Georgetown. Hotellet har förresten all service: tvätt, Forduthyrning, dyra Internetbiljetter, souvenirer och vykort. Förutom civilisation och avskildhet saknade Lisa er där hemma jättemycket. Hon var nöjd med de flera tusen tappra sjömil hon lagt bakom sig från Fisksätra till åttonde breddgraden söder om ekvatorn och flög hem RAF ungefär samtidigt som vi krånglade med ta upp ankaret och sen tappa det 🙁 för att tillslut lämna det kvar på botten.

Efter det första dygnet har vi gjort drygt 200 av 1450 sjömil. ‘Kors i taket’ är ingen riktigt sjösjuk men vågorna och solen tar på krafterna. Alltid är det minst en gast som sover och övriga har en ganska låg aktivitetsnivå. Just nu kivas Ingrid och Hampus i däckshuset som om de vore syskon.

Den största händelsen hittills på denna etapp är att Ingrid har tagit ut sina flätor. Det tog sin lilla tid, men vår kapten Sir Strulsabotör effektiviserade snabbt utflätningsprocessen med ett splitsverktyg från Gill. .